BARNBARNEN

  Mellan varven står tiden helt stilla för mig. Varje dag är densamma, och det känns inte som att det händer så mycket nytt. Och sen tittar jag på barnbarnen och kommer på att "guuuu" vad tiden rusar iväg". 😀

Den sista tiden det här året har det hänt massor tycker jag ... Zebastian har fyllt 3 år, Adrian och Maximilian har hunnit bli ett helt år nu. Och mitt största barnbarn, Alexander, har blivit 7 år och började i första klass härom dagen. 
Jag förstår faktiskt inte var tiden har tagit vägen. Jag kommer fortfarande ihåg när Alexander kom till världen, och nu är han plötsligt en förstaklassare. Likadant är det så klart med de andra tre. Kommer ihåg spänningen när de kom till denna värld. Och nu är det tre små barn med mycket energi och väldigt stor nyfikenhet.

När jag umgås med barnbarnen eller bara sitter och kikar på de, så känner jag att jag är världens lyckligaste människa, som fått förmånen att bli farmor till dessa helt underbara killar. Alla svårigheter försvinner liksom när man jämför med barnbarnen😀.

Det är väl det här som är meningen med livet. Familjen växer och blir större. Barnen flyger ut och skaffar egna barn. Och på något sätt sluts cirkeln.
Det är detta som verkligen är livets efterrätt. 

Alexander 7 år

Zebastian 3 år

Adrian 1 år

Maximilian 1 år

HUR GÅR DET MED MITT ARBETSSÖKANDE

Under alla mina år som arbetsför har jag haft en del ströjobb. Men det finns faktiskt två jobb som jag haft ganska länge, där företagen ändrat konstruktion och avdelningar har blivit bortkopplade. Och därför står jag nu på samma ruta som för 20-30 år sedan. Måste ju säga att det inte är en skön känsla alls.
Jag trodde inte att jag för tredje gången skulle behöva armbåga mig fram på arbetsmarknaden, behöva bevisa, ytterligare en gång till, vem jag är och vad jag går för. Och nu känner jag att jag inte orkar kämpa längre, har inga krafter kvar.
Hade jag kunnat hade jag mer än gärna startat något eget, där jag kan sitta vid min egen dator och jobba hemifrån. Om inget annat hade jag inte behövt stånga mig fram bland alla ungdomar som också behöver ett jobb. Men nej, jag har ju inte den blekaste aning om hur jag skall gå tillväga med det.

Jag har aldrig varit rädd för att ta i, att börja nya anställningar, och att lära mig nytt. Det har alltid varit en utmaning för mig. Jag har klarat av det superbra. Och jag har tyckt att livet leker när jag fått ett jobb och upptäckt att jag är hur bra som helst på det jag gör. 
Men på något sätt så känns det annorlunda nu, antagligen för att jag blivit äldre. Jag vet inte varför, men jag känner mig inte motiverad längre.
Det är klart, jag vill fortfarande arbeta, och jag vill naturligtvis tjäna pengar. Men det är tufft att sitta flera timmar om dagen och söka än det ena, än det andra arbetet. Jag blir trött i huvudet, och jag känner inte att jag fungerar som människa när jag skall sitta så här.

Nu tänker jag att min trötthet och att jag inte orkar kämpa kan bero på hettan som är här just nu. Jag menar, vem orkar hålla igång när det är så här varmt? Ja, jag hoppas ju att jag får tillbaka lite av gnistan när det blivit lite svalare.

Och för tillfället handlar min mail mest bara om "Tack för din aktivitetsrapport till arbetsförmedlingen" och "Tack för din ansökan men nej tack".

Vart gömmer hon sig?!

Har ni någon gång sett böcker samla på sig damm, eftersom ingen tog sig tid för att läsa dem eller åtminstone damma av dem? Hade denna blogg varit en riktig bok Carina så hade den haft flera lager över sig...liggandes på en hylla..Någonstans i din lägenhet hihi. 

Ni alla kanske undrar vart hon håller hus för ibland kan jag själv undra det. Hon som verkligen ÄLSKAR att skriva av sig. Hon är nog för upptagen med alla sina fyra över gulliga små barnbarn. Små och små mina barn är inte så små längre. Den stora har bara ett huvud kvar att växa innan han är lika lång som mig. Jag är 1.67 lång. Det går undan och knappt så att man hinner med heller. Usch till hösten börjar han Åk 1, helt sjukt! Inne på en GRUNDSÄRSKOLA.. Jag är överlycklig att jag slipper att kriga mer med grundskoleförvaltningen och allt annat som hör till. Visst kommer det säkert annat men det är då det. Han fick sin intellektuella funktionsnedsättnings nivå.. Den landade precis på gränsen till nivå 1 därför får Alexander gå i grundsärskolan. TACK för den underbara människan på HAB som underlättade för vår Alexander. 

Den lille som är över allt och ingenstans. Ajjj.. idag slog han i framtänderna rakt ner i golvet inne på Emporia så imorgon blir det en visit till tandläkaren. En liten del av framtanden gick tyvärr av. Han är helt enkelt för vild av sig. Hans storebror sade till honom att han får skylla sig själv för att Zebastian sprang och välte ner allt inne på Lindex idag. Sicken storebror!! Syskonkärlek kallas det kanske? Så underbara barn har jag. 

Sen har vi dem söta små tvilling pojkarna. Alltså jag vet inte vad jag ska säga mer än att mina ögon och mitt hjärta smälter varje gång jag ser dem. Vilka fantastiskt vackra pojkar Pernilla och Teddy har skapat. Första gången jag såg dem inne på neo mina tårar bara sprutade.. Ja, dem som känner mig vet att jag är väldigt känslig av mig som person.

Ska bli väldigt roligt att få följa dem i deras utveckling, deras liv och se hur dem är som vuxna. Snart är dem dessutom 1 år och på samma dag som Zebastian egentligen var beräknad. Vad är oddsen.. 

Jag är väldigt glad och tacksam över att ha Dennis familj som min familj. Vilka fantastiskt snälla och underbara människor som jag har fått lära känna dessa 9 åren. 

Ville bara skriva lite i bloggen för att den inte skulle samla damm hihi och hoppas ni alla får en godnatt sömn. Jag själv hoppas på lite sol innan semestern tar slut i för sig 3 veckor kvar. Svensk sommar kallas det! 

Varför inte träna med sina barn på ryggen?
Han lät inte mig träna ifred, var att acceptera läget hihi

Lite framsteg blir till stora framsteg 😉

Somliga av er vet också att jag börjat starta upp min egen business med ett helt färdigt koncept som är väldigt enkelt att följa om ni är intresserade av att följa mig lite på min blogg är ni välkomna in på:

https://lifechange.myforever.cc

Därinne kan ni också se de olika produkterna och hur flitigt dem används av mig. Mer kommer det in i bloggen och på min personliga sida. Tack för att ni läste mitt inlägg. Kramar/ Desirée                     

                       

               

Idag gästas bloggen av ...

Besök gärna www.foreverliving.se för att titta på vårt utbud av aloe vera produkter, av högsta kvalité

och återkoppla till mig som återförsäljare. 

Kontakt; Desirée Pettersson på facebook. 

Nyopererad, diabetes, och helt lost

Vet inte om jag kan kalla mig själv nyopererad precis. Det är lite mer än 2 veckor sedan jag opererade bort gallblåsan. Och även om operationen gick bra, har jag väl mått si och så efteråt. Det jobbigaste har varit att inte kunna umgås med nära och kära som jag velat. Jag har haft ganska ont och har inte fixat att lyfta barnbarnen eller kunna leka med de. Det är egentligen inte förrän nu, för ett par dagar sedan, som jag inte haft ont och kunnat röra mig ganska bra ändå.

Då kan man kan tycka att livet börjat leka igen. Men nej ... sådan tur hade jag inte. Istället blev det mer allvar med min diabetes. 

Det hela är ganska nytt. Jag fick besked om min diabetes för bara några månader sedan. Men inget blev gjort åt det då. Fick tabletter, men inget annat. Så jag tog själv kontakt med VC för att få hjälp med att lägga om min kost, och hur jag borde tänka. Och till slut fick jag komma till en diabetessköterska som kunde hjälpa mig vidare, som kunde berätta vad värdena skall ligga på och hur jag skall kunna kontrollera de.

Men det är ju inte det allra lättaste. Jag känner mig helt lost i det här. Det finns ingen som kan hjälpa mig när det inte fungerar, ingen jag kan bolla med ... och ingen jag kan luta mig mot.

Jag får inte umgås med barnbarnen, vilket ofta är de som ger mig styrka. Jag kan inte sitta i mitt eget kök och njuta av familjen. Istället sitter jag fast i rummet medan jag tittar på blodsockermätaren och inte har den blekaste aning om hur jag skall göra.

Klockan är 10 och jag skulle ha ätit mitt första mål klockan 8, inte ens det har jag fått till. Det här är såååå bra för mitt blodsocker ... eller not!!!

Frågar man mina barn så är jag bara en dramaqueen. Jag är ingen som behöver tröst, som behöver en ursäkt när man skällt på mig. Jag är ingen som har rätt att bli arg, ingen som har rätt att yttra sig ... Och absolut ingen som behöver gråta. För vad har jag att gråta för? Jag är ju bara pinsam.

Det är väl bara karma det här med att jag inte får blodsockermätaren att fungera som jag vill. För får jag inte rätt på maskinen, om inte mina värden blir bättre, om jag inte kan äta som jag skall ... då finns det inte så mycket mer att säga,  eller hur?

SAMMA SYMTOM

Och så hände det som inte fick hända. Jag blev förkyld. Och helt plötsligt snackas det inte om ett vanligt förkylningsvirus, utan jag får inte träffa mina nära och kära för smittorisken.

Snacka om snedsteg i tillvaron, jag som hade planerat för helgen.  Mina två äldsta barnbarn skulle ju komma, tänkte inte sitta vid datorn utan bara fokusera på familjen. Ja, jag vet. Vi hade inte kunnat åka på en massa aktiviteter, pga Corona. Men nog hade vi kunnat hitta på någonstans att åka där det inte finns folksamlingar. 

Och då händer det här.😒

Varför??  Mina barnbarn betyder allt för mig. Därför satt jag här innan idag och tänkte att fasen jag struntar i det, tar hit killarna ändå. Men så egoistisk kan jag ju inte vara. Jag ringde t.o.m 1177, som så klart bekräftade det jag redan visste, ingen kontakt med andra. 

Alltså det här är pest och pina. Vara utan barnbarnen tills jag är helt symptomfri. 😥😥

Rena straffet om ni frågar mig.

DET BLEV INTE LÅNGVARIGT

Jag var så lycklig att jag lyckades få nytt jobb när jag blev uppsagd i slutet på förra året. Men säg den lycka som varar? Av skäl, som jag inte kan gå in på här, kunde jag inte arbeta kvar på det nya företaget. Så nu är jag åter arbetslös, och det suger verkligen. Det värsta är att jag känner hur musten börjar gå ur mig, känner mig inte alls taggad att söka jobb. Jag vill så klart arbeta, och jag söker givetvis varje dag. Men det här med att lägga ner sin själ i något, nej jag orkar inte. Det har varit så många turer. Och jag trodde att jag skulle slippa gå igenom den här proceduren en gång till. Jag vet, det är ju bara så naivt. Men nu har det gått ytterligare år, jag är äldre, och vill inget högre än att få göra rätt för mig de sista år jag har kvar tills pensionen. 

Ja alltså, jag VILL ju arbeta. Men det är drygt att söka, och söka, och söka. Det händer ingenting. Jag vet inte, jag söker kanske fel. Alla andra som går arbetslösa lyckas ju uppenbarligen. Så det kanske är jag som inte kan.

Jag vet inte vad jag gör för fel.

MARIONETTDOCKA

En liten anekdot ... eller bara en fundering. Det här handlar inte nödvändigtvis om mig. Men det är mina tankar och funderingar, och skillnader på när jag växte upp och ungdomen idag.

Det brukar ofta heta "Det var bättre förr". Men många gånger stämmer det inte. Jag t.ex. tycker vissa mobila saker har blivit till det bättre. Kanske inte all teknik. Men det har blivit enklare att hantera pengar, räkningar, och liknande.

Däremot måste jag nog säga att det var såååååå mycket bättre förr när det gällde hur man betedde sig, och framförallt hur de äldre blev bemötta av de yngre. Det borde kanske inte vara så, men det är det ändå. 

Om man skulle vara lite nere en dag och inte vilja vara social, var det aldrig någon som reagerade, man lät personen vara ifred. Och idag; ja, då är man konstig och låter ens dåliga humör gå ut över andra.

En liten bagatell som känns igen är; om man blandar sig när två personer eller fler står och tjafsar, då är man dum och skall inte blanda sig om något man inte har med att göra, om man inte blandar sig; då är man kall och bryr sig för lite. Jag menar ... hur vill folk ha det? Förr blandade man sig helt enkelt inte. Det var enkelt och man kom inte i gräl. Idag hamnar man mitt emellan, vare sig man vill eller ej.

En del av oss som minns det bästa från "förr i tiden" kan säkert känna igen sig som något av en marionettdocka. Man vill vara alla till lags. Men istället blir man lite som en nickedocka. Kommer man med förslag, blir det nedslag. Kommer man inte med ett förslag är man konstig och bryr sig inte. För vem vill få i ansiktet att man tror man är bäst och aldrig gör något fel? Vilket jag tror blir en vanlig reaktion om man skall medla eller komma med goda råd.

Är det någon som känner igen sig i detta? 

JULAFTON 2019

Då har julafton 2019 både kommit och passerat. Detta året har nog varit det absolut stressigaste året någonsin. Trots att jag själv både haft 3 småbarn och eget hushåll, har jag nog aldrig varit med om att det varit så här jobbigt tidigare. Till att börja med så var jag ju hur sent ute som helst. Jag som brukar vara klar med julklapparna och till och med slagit in när November startar, satt i år och slog in klappar natten till julafton. Otroligt, eller hur?🤣

MEN ... julafton kom ändå och ja, jag hängde med. Jag började med en liten julfrukost hos sonens svärföräldrar. Det är alltid trevligt att träffa den släkten också, även om jag hade önskat att det varit utan all annan stress. hahaha 

Efter ett par timmars babbel, for vi vidare till min egen släkt, och anslöt oss till Dennis, Dessi och mina två äldsta och älskade barnbarn. Ja, det var ju där årets firande med god mat, Kalle Anka och tomten skulle vara.

Som vanligt var det mysigt att umgås med barnbarnen. Och i år var det lite speciellt, eftersom det tillkommit två små sparvar, Maximilian och Adrian.😍

När tomten delat ut klappar och gått, och vi fått i oss lite käk, tog Alexander plötsligt kommandot och började dela ut resterande paket. Han har blivit så himla stor. Även om han inte kan läsa än, så kan han ändå läsa en del namn ... Ja, det gick av bara farten. hahaha 

Barnen blev nöjda med sina paket i alla fall. Sen var de lugna ett bra tag, medan de undersökte allt de fått.❤

Hur gärna jag sen ville stanna ännu längre än vad jag gjorde, var jag bara tvungen att åka hem. Jag var så trött när all stress lagt sig. Så när jag väl kom hem däckade jag i sängen och sov stenhårt hela natten.

Jag har haft en super mysig julafton med barn, respektive och barnbarn. Jag älskar julen. Men nu har jag definitivt lärt mig att sätta upp mål för när allt skall vara klart nästa år. Jag vill kunna njuta av hela December utan en massa "måsten". 

Jag hoppas ni andra också haft en fin julafton med nära och kära. Nu skall ni vila och samla nya krafter. Det gör jag.

Ta nu vara på resten av julen, och var rädda om varandra.

SNART ÅKER DET AV

Nu har jag haft bandaget ett tag, varit på handkirurgen och fått omslaget utbytt. Och nu väntar jag bara på att stygnen snart skall tas av.

Antibiotikan är avklarad.  Men fortfarande har jag så pass mycket smärta, att jag både får ta Alvedon och starkare smärtstillande medel.

Något orolig är jag allt ändå. Smärtan i lillfingret börjar ge med sig. Men nu har jag börjat få rejält ont i armen. Det är så pass att jag inte ens kan nudda vid armen utan att jag flämtar eller hoppar till.

Jag som behöver båda mina händer för att kunna arbeta, känner mig mer eller mindre handikappad. Visst går det, men det tar mycket längre tid än normalt att utföra något på datorn.

Det är tur i oturen att jag har en förstående chef och kan jobba hemifrån. Med tanke på smärtan och de starka medicinerna är det ganska skönt att kunna ta en paus och lägga sig ner en stund om det skulle behövas. 

På Fredag tas stygnen, och då skickas jag vidare till rehabiliteringen för att börja öva upp styrkan i handen.

Ja, det här visade sig bli en lång process. Efter ett par nya omläggningar,  så har bandaget minskat. Och det är ju skönt det. För i takt med att det läker har det börjar klia väldigt mycket. Och det gör det ju värre med en massa varm bandage om näven. 

HANDEN KOM I KLÄM

Sitter och försöker komma på vad som egentligen hände.

Min lilla hund kom i slagsmål. Kanske inte direkt slagsmål, men han blev illa tilltufsad.Jag fick panik och glömde totalt bort hur man skulle få upp en hundkäke. Så jag gjorde det man INTE skall göra, och stoppade in handen i den andra hundens mun. Jo men visst. Det blev hundbett. Jag minns inte riktigt hur jag fick ut Milou från den andra hunden. Men långt om länge släpptes taget, Mulou sprang iväg och gömde sig, jag fick den andra hunden åt motsatt håll ... och först då märkte jag hur blodet sprutade från mitt finger. 

I all tumult hade jag först inte upptäckt att jag blivit biten. Hade all min fokus på att få loss Milou. Det var inte det allra lättaste. En stor hund, men jag glömde helt bort att vara rädd. Jag slet och drog ... Och använde varenda muskel i kroppen. Jag vet fortfarande inte om det var jag som lyckades få upp käken, eller om hon bara tappade greppet.

När jag ringt sonen och han kom, var det raka vägen till akuten, där de tvättade rent och lade ett förband.

Två dagar senare blev jag kallad till handkirurgen för en kontroll. Där bedömdes det att fingret måste öppnas upp och spolas. Så ja, jag blev inlagd ... Och här är jag fortfarande. 

Bedövning och spolning var inte så farligt. Då är det värre nu, eftersom de inte vet om spolningen har lyckats eller om det måste göras om. För varje gång bandaget öppnas och läkaren trycker på fingret, känns det som 1000 knivar i kroppen och att fingret går av.

Jag tröstar mig med att både jag och Milou ändå kom så lindrigt undan. Vi fick så klart uppsöka veterinär för Milou. Han fick såren omplåstrade och dräneringsrör instucket för att svullnaden skulle gå ner.

Vad jag har lärt mig av detta? Hmmm, aldrig stoppa in näven i en arg hunds mun. 😉

DÅLIG REPRIS

Jag har kommit in i något som bara kan kallas för en dålig repris. Ligger i sängen och försöker allt vad jag kan till att somna. Har inte någon större framgång kan jag säga. Jag bara vrider och vänder mig ... och tycker det är mest pina.

Det är ganska länge sedan jag kände något så här. Jag som håller igång ... och sen stupar i säng. Och mina snurrande tankar och funderingar över livets många törnar ... de bara växer och växer. Som sagt, det är ganska många år sedan jag gick igenom det sist. Och då minns jag att jag fram på småtimmarna äntligen fick någon timmes sömn  ... bara för att börja om på nytt igen nästa kväll.

Jag får ju hoppas på att denna dåliga repris inte håller i sig. Då vet jag inte vad jag gör. Kan ju inte gå ut och slå någon på käften. Även om det kanske skulle behövas. hihihi 

Jaha, vad hittar man på en sådan här natt då? Undrar om jag blir trött om jag sätter igång med lite städning. Det är ju så tråkigt att man slocknar av bara farten.

Jag hoppas i alla fall att ni andra lyckats med konststycket att få en god natts sömn, och vaknar utvilade i morgon bitti.

Sov gott alla

MUSICAL PÅ HÖG NIVÅ

En del av oss blir ju äldre och äldre för varje dag som går 😉. Men sinnet och minnena är yngre än någonsin. hihi
Så för några dagar sedan var jag på musical, Grease, som hade filmpremiär sent 70 tal.

Jag älskade den filmen när den gick på bio, tror jag såg den 7-8 gånger 😀. När den gick som musical för några år sedan, var jag så klart tvungen att kolla in den. Och nu igen ... den var precis lika bra som tidigare. 😃
Det skilde sig något för hur de olika scenerna var upplagda. Men musiken är ju så himla bra. Och i en stor salong, med den akustiken ... wow säger jag bara.

Nytt jobb

Då var det dags. Jag börjar ett nytt arbete och sitter just nu på tåget mot Helsingborg. Det är kanske lite långt. Men jag kände att jag inte har råd att tacka nej. Vem vet ... detta kanske är rena drömmen. 

Jag har haft tur ändå, behövde inte gå arbetslös så länge.Det är första gången jag åker tåget dit, så jag hoppas jag hittar rätt. Ja, alla som känner mig vet vilken virrpanna jag kan vara ibland. hehe

Är både lite orolig och spänd på vad den här dagen har att erbjuda. 

Nu skall jag sitta och njuta av tågfärden

Ha en bra dag alla, och ta vara på er. 🙂

DET HÄNDER IGEN

Anledningen till att jag började blogga för ett antal år sedan var för att jag ofrivilligt blev arbetslös. Det var min son som uppmuntrade mig, och menade på att jag kanske behövde skriva av mig.
Och det hjälpte. Jag skrev och skrev. Jag mådde ganska dåligt i början, det var inte lätt att plötsligt bli arbetslös. Men jag gjorde det bästa av det ... sökte jobb, gick på intervjuer, fick avslag, fortsatte söka jobb ... och däremellan skrev en hel uppsjö av blogginlägg. 😊
Det var inte det allra lättaste. Jag upptäckte ganska snart att det var svårt att armbåga sig fram bland övriga arbetslösa, som verkade ha så mycket mer. Och framförallt kändes det som jag hade åldern mot mig. Vid ett par tillfällen fick jag till och med höra att företaget som jag sökt till förväntade sig en något yngre medarbetare.
Humöret gick upp och ner under denna tid. Så när jag fick ett samtal från ett företag jag sökt till, och fick beskedet att jag fått anställning, så grät jag av lycka. Kommer fortfarande ihåg känslan av att äntligen ha fått napp.

Jag började mitt nya liv på nytt företag ... och upptäckte till min stora glädje att jag stortrivdes. Mycket har hänt sedan dess, det har gått fyra år. Jag har både hunnit med att vara administratör och administrationschef. Organisationen har förändrats ett flertal gånger. Men jag har hängt kvar. Och trots att det varit lite oroligt och tråkigt när medarbetare fått sluta pga arbetsbrist, så har jag ändå trivts storartat med både uppgifter och kollegor.

Men nu är det plötsligt slut. Nu kom turen till vår lilla avdelning. Vår lilla "familj" splittrades och jag fann mig själv ... från en dag till en annan ... vara arbetslös. Nja, riktigt så snabbt gick det ju inte, jag blev istället arbetsbefriad. Men kontentan är detsamma. Jag är hänvisad till mitt köksbord, med datorn som främsta redskap, och jobbsökande i fokus. Hur det känns? Hemskt, hemskt, hemskt.
Även om den senaste tiden har känts orolig på företaget, har jag någonstans ändå hoppats på att slippa fler arbetslösa år och nya jobbsökningar vid min ålder. Trots att många säger att jobben finns där ute, så vet jag att det är mycket svårare att få nytt jobb ju äldre man är. Visst finns jobben. Men det finns också väldigt många arbetslösa ... och en hel del yngre som både hungrar och har energin till nya utmaningar. Med andra ord, deras armbågar är mycket vassare än mina. 😉

Nu är jag bara i början av mitt arbetssökande. Min första vecka hemma ... utan jobb. Så än så länge kör jag på att jag har semester. Jag har inte hunnit sörja företaget än, bara mina kollegor som är saknade.
Men nya äventyr väntar. Det finns en mening med allt, och när en dörr stängs så öppnas förhoppningsvis en annan på annat håll. 😉

MINA TVILLINGBARNBARN

Får jag presentera Adrian och Maximilian, de två nyaste tillskotten i familjen.
Två hela månader för tidigt kom de. Men oj, vad de gjort framsteg på bara två veckor.
Det går inte en dag utan att jag tackar de lyckliga stjärnorna att allt har gått så bra som det gjort.
Jag ber till högre makter nästan dagligen att det inte skall tillstöta något. Jag vet ju att allt är okej, att de får den bästa vården ... och att personal håller koll på Adrian och Maximilian dygnet runt. De kan inte vara på ett bättre ställe just nu. Allt är bara en farmors oroliga sinne. Alla deras värden är bra och det enda som behövs nu är att de får växa till sig. Och det får de på sjukhusets neonatalavdelning.
Måste ju säga att det är en fantastisk sjukvårdspersonal vi har. Vi klagar ofta när vi inte får rätt vård och hjälp ... ja, även jag tillhör den skaran. Men när det väl gäller, så är jag glad att vi har den sjukvård som vi har.
Tvillingarna har lång väg kvar innan deras vikt är så pass att de kan komma hem. Men så länge de gör framsteg är vi alla glada. Och under tiden finns deras föräldrar vid deras sida.

Jag längtar som en tok till den dagen kommer då jag får hålla mina två minsta barnbarn i min famn, få dofta deras ljuva babydoft ... och få hålla deras små händer i mina.
Tänk att en känsla och kärlek kan vara så snabbt intensiv, jag älskar de redan runt hela universum. 💓💓

Adrian väger idag 1350

Maximilian väger idag 1320

ALEXANDER

Mitt älskade barnbarn har haft stora svårigheter, trots sina unga år. Vi har länge misstänkt att Alexander hade någon form av diagnos. Därför sattes det igång utredningar, efter föräldrarnas eget önskemål.
Alexander är en genomsnäll kille. Men i hans 6åriga lilla huvud blir det ofta kaos ... då blir han arg och ledsen, slår och skriker ... och stänger helt av när man försöker prata honom tillrätta. Han klarar inte av när det är för mycket folk, och nya människor är det absolut inte tal om.
Dessi och Dennis brottas dagligen med vardagliga ting, som inte går som Alexander tänkt sig. Jag som själv levt med "barn med särskilda behov", vet hur ansträngande och tröttsamt det är, och hur ensam man ofta känner sig i de olika situationerna.

För ett litet tag sedan fick de så beskedet. Alexander har Autism, och en ospecificerad utvecklingsstörning. Man skulle kunna tycka att ett sådant besked rämnade hela vardagen och man blir förvånad. Men nej, det blev snarare en lättnad. Vi visste ju att det fanns något. Och det är skönt att man nu vet vad som ligger till grund för alla problem som de stött på i sin vardag.
Det har inte blivit lättare. Ju äldre Alexander blir, desto svårare blir det att hantera problem som dyker upp. Men en sak har förändrats ... nu kan de få den hjälp de så desperat behöver. Mycket måste de givetvis göra själv. Dessi har skrivit milsvis långa brev till olika instanser. Det har varit allt från försäkringskassan till skolväsendet, till försäkringsbolag. Ja, informationen måste gå fram till alla som kan tänkas ha något som kan hjälpa Alexander. Trots att jag varit en del i vardagen och sett det mesta, kom det en liten tår när jag läste vad Dessi skrivit. Det är en sak att ta dagarna som de kommer ... men en helt annan att faktiskt läsa vad som händer i de olika situationerna. Ja, det berörde mig riktigt starkt.

Jag älskar den lilla parveln ... ända till månen och tillbaka. Och det är så svårt att se hur han kämpar mot sina inre demoner, och hur hans föräldrar försöker göra det så bra som möjligt.
Nu skulle Alexander egentligen börjat förskoleklass. Men för att göra det bästa för Alexander och låta honom mogna till sig, har det beslutats att han skall avvakta med det och går istället kvar på förskolan ett år till. Det tror jag är det absolut bästa beslutet. Då får han tid på sig att bli säkrare, och får förhoppningsvis en riktigt bra skolstart ... när tiden väl är där.

💓 farmors hjärta 💓