ALEXANDER

Mitt älskade barnbarn har haft stora svårigheter, trots sina unga år. Vi har länge misstänkt att Alexander hade någon form av diagnos. Därför sattes det igång utredningar, efter föräldrarnas eget önskemål.
Alexander är en genomsnäll kille. Men i hans 6åriga lilla huvud blir det ofta kaos ... då blir han arg och ledsen, slår och skriker ... och stänger helt av när man försöker prata honom tillrätta. Han klarar inte av när det är för mycket folk, och nya människor är det absolut inte tal om.
Dessi och Dennis brottas dagligen med vardagliga ting, som inte går som Alexander tänkt sig. Jag som själv levt med "barn med särskilda behov", vet hur ansträngande och tröttsamt det är, och hur ensam man ofta känner sig i de olika situationerna.

För ett litet tag sedan fick de så beskedet. Alexander har Autism, och en ospecificerad utvecklingsstörning. Man skulle kunna tycka att ett sådant besked rämnade hela vardagen och man blir förvånad. Men nej, det blev snarare en lättnad. Vi visste ju att det fanns något. Och det är skönt att man nu vet vad som ligger till grund för alla problem som de stött på i sin vardag.
Det har inte blivit lättare. Ju äldre Alexander blir, desto svårare blir det att hantera problem som dyker upp. Men en sak har förändrats ... nu kan de få den hjälp de så desperat behöver. Mycket måste de givetvis göra själv. Dessi har skrivit milsvis långa brev till olika instanser. Det har varit allt från försäkringskassan till skolväsendet, till försäkringsbolag. Ja, informationen måste gå fram till alla som kan tänkas ha något som kan hjälpa Alexander. Trots att jag varit en del i vardagen och sett det mesta, kom det en liten tår när jag läste vad Dessi skrivit. Det är en sak att ta dagarna som de kommer ... men en helt annan att faktiskt läsa vad som händer i de olika situationerna. Ja, det berörde mig riktigt starkt.

Jag älskar den lilla parveln ... ända till månen och tillbaka. Och det är så svårt att se hur han kämpar mot sina inre demoner, och hur hans föräldrar försöker göra det så bra som möjligt.
Nu skulle Alexander egentligen börjat förskoleklass. Men för att göra det bästa för Alexander och låta honom mogna till sig, har det beslutats att han skall avvakta med det och går istället kvar på förskolan ett år till. Det tror jag är det absolut bästa beslutet. Då får han tid på sig att bli säkrare, och får förhoppningsvis en riktigt bra skolstart ... när tiden väl är där.

💓 farmors hjärta 💓