DET HÄNDER IGEN

Anledningen till att jag började blogga för ett antal år sedan var för att jag ofrivilligt blev arbetslös. Det var min son som uppmuntrade mig, och menade på att jag kanske behövde skriva av mig.
Och det hjälpte. Jag skrev och skrev. Jag mådde ganska dåligt i början, det var inte lätt att plötsligt bli arbetslös. Men jag gjorde det bästa av det ... sökte jobb, gick på intervjuer, fick avslag, fortsatte söka jobb ... och däremellan skrev en hel uppsjö av blogginlägg. 😊
Det var inte det allra lättaste. Jag upptäckte ganska snart att det var svårt att armbåga sig fram bland övriga arbetslösa, som verkade ha så mycket mer. Och framförallt kändes det som jag hade åldern mot mig. Vid ett par tillfällen fick jag till och med höra att företaget som jag sökt till förväntade sig en något yngre medarbetare.
Humöret gick upp och ner under denna tid. Så när jag fick ett samtal från ett företag jag sökt till, och fick beskedet att jag fått anställning, så grät jag av lycka. Kommer fortfarande ihåg känslan av att äntligen ha fått napp.

Jag började mitt nya liv på nytt företag ... och upptäckte till min stora glädje att jag stortrivdes. Mycket har hänt sedan dess, det har gått fyra år. Jag har både hunnit med att vara administratör och administrationschef. Organisationen har förändrats ett flertal gånger. Men jag har hängt kvar. Och trots att det varit lite oroligt och tråkigt när medarbetare fått sluta pga arbetsbrist, så har jag ändå trivts storartat med både uppgifter och kollegor.

Men nu är det plötsligt slut. Nu kom turen till vår lilla avdelning. Vår lilla "familj" splittrades och jag fann mig själv ... från en dag till en annan ... vara arbetslös. Nja, riktigt så snabbt gick det ju inte, jag blev istället arbetsbefriad. Men kontentan är detsamma. Jag är hänvisad till mitt köksbord, med datorn som främsta redskap, och jobbsökande i fokus. Hur det känns? Hemskt, hemskt, hemskt.
Även om den senaste tiden har känts orolig på företaget, har jag någonstans ändå hoppats på att slippa fler arbetslösa år och nya jobbsökningar vid min ålder. Trots att många säger att jobben finns där ute, så vet jag att det är mycket svårare att få nytt jobb ju äldre man är. Visst finns jobben. Men det finns också väldigt många arbetslösa ... och en hel del yngre som både hungrar och har energin till nya utmaningar. Med andra ord, deras armbågar är mycket vassare än mina. 😉

Nu är jag bara i början av mitt arbetssökande. Min första vecka hemma ... utan jobb. Så än så länge kör jag på att jag har semester. Jag har inte hunnit sörja företaget än, bara mina kollegor som är saknade.
Men nya äventyr väntar. Det finns en mening med allt, och när en dörr stängs så öppnas förhoppningsvis en annan på annat håll. 😉

MINA TVILLINGBARNBARN

Får jag presentera Adrian och Maximilian, de två nyaste tillskotten i familjen.
Två hela månader för tidigt kom de. Men oj, vad de gjort framsteg på bara två veckor.
Det går inte en dag utan att jag tackar de lyckliga stjärnorna att allt har gått så bra som det gjort.
Jag ber till högre makter nästan dagligen att det inte skall tillstöta något. Jag vet ju att allt är okej, att de får den bästa vården ... och att personal håller koll på Adrian och Maximilian dygnet runt. De kan inte vara på ett bättre ställe just nu. Allt är bara en farmors oroliga sinne. Alla deras värden är bra och det enda som behövs nu är att de får växa till sig. Och det får de på sjukhusets neonatalavdelning.
Måste ju säga att det är en fantastisk sjukvårdspersonal vi har. Vi klagar ofta när vi inte får rätt vård och hjälp ... ja, även jag tillhör den skaran. Men när det väl gäller, så är jag glad att vi har den sjukvård som vi har.
Tvillingarna har lång väg kvar innan deras vikt är så pass att de kan komma hem. Men så länge de gör framsteg är vi alla glada. Och under tiden finns deras föräldrar vid deras sida.

Jag längtar som en tok till den dagen kommer då jag får hålla mina två minsta barnbarn i min famn, få dofta deras ljuva babydoft ... och få hålla deras små händer i mina.
Tänk att en känsla och kärlek kan vara så snabbt intensiv, jag älskar de redan runt hela universum. 💓💓

Adrian väger idag 1350

Maximilian väger idag 1320

ALEXANDER

Mitt älskade barnbarn har haft stora svårigheter, trots sina unga år. Vi har länge misstänkt att Alexander hade någon form av diagnos. Därför sattes det igång utredningar, efter föräldrarnas eget önskemål.
Alexander är en genomsnäll kille. Men i hans 6åriga lilla huvud blir det ofta kaos ... då blir han arg och ledsen, slår och skriker ... och stänger helt av när man försöker prata honom tillrätta. Han klarar inte av när det är för mycket folk, och nya människor är det absolut inte tal om.
Dessi och Dennis brottas dagligen med vardagliga ting, som inte går som Alexander tänkt sig. Jag som själv levt med "barn med särskilda behov", vet hur ansträngande och tröttsamt det är, och hur ensam man ofta känner sig i de olika situationerna.

För ett litet tag sedan fick de så beskedet. Alexander har Autism, och en ospecificerad utvecklingsstörning. Man skulle kunna tycka att ett sådant besked rämnade hela vardagen och man blir förvånad. Men nej, det blev snarare en lättnad. Vi visste ju att det fanns något. Och det är skönt att man nu vet vad som ligger till grund för alla problem som de stött på i sin vardag.
Det har inte blivit lättare. Ju äldre Alexander blir, desto svårare blir det att hantera problem som dyker upp. Men en sak har förändrats ... nu kan de få den hjälp de så desperat behöver. Mycket måste de givetvis göra själv. Dessi har skrivit milsvis långa brev till olika instanser. Det har varit allt från försäkringskassan till skolväsendet, till försäkringsbolag. Ja, informationen måste gå fram till alla som kan tänkas ha något som kan hjälpa Alexander. Trots att jag varit en del i vardagen och sett det mesta, kom det en liten tår när jag läste vad Dessi skrivit. Det är en sak att ta dagarna som de kommer ... men en helt annan att faktiskt läsa vad som händer i de olika situationerna. Ja, det berörde mig riktigt starkt.

Jag älskar den lilla parveln ... ända till månen och tillbaka. Och det är så svårt att se hur han kämpar mot sina inre demoner, och hur hans föräldrar försöker göra det så bra som möjligt.
Nu skulle Alexander egentligen börjat förskoleklass. Men för att göra det bästa för Alexander och låta honom mogna till sig, har det beslutats att han skall avvakta med det och går istället kvar på förskolan ett år till. Det tror jag är det absolut bästa beslutet. Då får han tid på sig att bli säkrare, och får förhoppningsvis en riktigt bra skolstart ... när tiden väl är där.

💓 farmors hjärta 💓

EN STOR DAG

Plötsligt händer här saker i rasande fart.
Det absolut största är att jag, två månader för tidigt, har blivit farmor igen.
Det var ju inte riktigt meningen att de skulle komma än. Teddy och Pernilla åkte in för en extra koll, eftersom Pernilla hade väldigt ont och det tryckte neråt. Och ja, det var ju en himla tur. För tidigt i morse kom två härliga små killar till världen.
Det var inte utan att jag var orolig. De små liven behövde ligga kvar ett tag till ... kändes det som. Men med dagens teknik och allt vad det innebär så mår de alldeles utmärkt ändå, både mor, far och söner mår finfint. 💖

Det spritter i hela kroppen av glädje, och jag längtar tills jag får hålla de i mina armar. Nåja, det lär väl dröja ett tag eftersom de ligger i kuvös. Men den som väntar på något gott ...... 😀
Fast jag kan i alla fall åka dit och kika på de lite. Och det lär jag inte vänta på. hihi

Så nu kan jag med stolthet säga att jag är fyrabarnsfarmor. 💗💗💗💗

TVÅ ÅR!

Att tiden rusar iväg alltför snabbt ibland, det vet vi ju alla. Men själv brukar jag inte känna av åren så snabbt. Inte förrän någon av mina nära och kära fyller år.
Den här gången är det mitt älskade barnbarn, Zebastian, som nu har hunnit bli två hela år. Alltså, jag förstår inte var tiden har tagit vägen. Det känns som det var igår den lilla spjuvern kom till världen. Och nu är det en egen liten varelse ... med egen personlighet, och en egen vilja. Och en stark vilja ... det har han. 😀
Han är så himla charmig. Så även om han hittar på bus, kan man inte annat än le åt honom. Han gillar verkligen att vara i centrum, och suger åt sig all uppmärksamhet han kan få. 💗

Igår var det tid för två års kalas och öppnande av paket. Det låg ganska många på bordet framför honom. Med lite hjälp så öppnade han paket efter paket. Ända tills han kom till det paket som snabbt blev favoriten. Dennis och Dessi hade köpt en Greta gris bil till honom, med figurer och tillbehör. Och som den Greta gris fantast som Zebastian är, så glömde han totalt bort att han hade ett paket till att öppna. 😀 Han släppte inte bilen ur sikte. Det var helt uppenbart att detta var en högt älskad present. 💗

Jag är övertygad om att Zebastian hade en magisk kväll. Och firandet fortsätter på Söndag, när han bjuder till ordentligt kalas. 😃

TANKAR I SOLEN

Tänk att man nu kan sitta ute och fundera på om man skall ta av sig koftan. Sitter här i solen och funderar på livets alla nycker.
Just nu är tankarna på mina två minsta barnbarn ... som inte ens sett dagens ljus än. Pernilla och Teddy var på ultraljud igår. Och när de kom hem fick jag äntligen se bilder igen. Och som de har vuxit där inne i mammas värme. 😃

Man tycker ju att tiden går såååå sakta när man väntar på att Oktober skall komma.  Men faktiskt ... det har gått ganska snabbt ändå sedan jag fick beskedet att jag skulle bli farmor igen.
Jag har svårt att ta in att jag blir tvillingfarmor. Och till jul ... när tomten kommer på besök ... då har jag FYRA barnbarn och få mysa med.😍

Nu skall jag mysa vidare med solen. Man får ju passa på ... medan solen är framme, och man har lunch.

Tjingeling

PRECIS SOM DET SKALL VARA

Helgen är slut och alla i familjen mår riktigt bra. Så nu har dramat övergått till en superhärlig Söndag istället ... med familjemys, barnbarnsmys, trevlig middag och lite kvällssnack. Ja, allt är precis som det skall vara.
Efter svärdotterns näringsbrist i Fredags har vi nog alla varit lite på vår vakt, så inget illamående eller andra konstigheter skulle inträffa. Och i alla fall jag kommer ju att skicka iväg henne till sjukan vid minsta grej ... hellre en gång för mycket än en gång för lite. Jag är så himla lycklig att ha fått tillbaka en glad svärdotter, och att både hon och Piff och Puff mår strålande bra. 😀

Och lägenheten då?? Jodå, jag stortrivs i vårt nya boende. Även om inte allt är på plats än, så trivs jag bättre och bättre för varje dag som går. Det är fortfarande lite smådetaljer som skall handlas, lite nya gardiner och andra små detaljer så att det verkligen känns som nytt. Och jag är snart i hamn. 😃
Det tar sin lilla tid. Och man hinner inte med så värst mycket per dag ... man har ju ändå de vanliga vardagsbestyren. Men det var får ta den tid det tar. Jag har ingen brådska, skall inte med något tåg alls. 😉

Nu tänker jag säga godnatt och krypa till kojs. Det blir en ny och spännande dag i morgon ... som sätter igång redan halv 6.
Jag hoppas ni haft en strålande helg, med mycket mys med nära och kära.
Ha en riktigt god natts sömn med vackra drömmar.

Kram på er.

DRAMAFREDAG

Det normala är ju då att man arbetar en vecka. Och när Fredagen kommer käkar man middag och kopplar av på kvällen ... efter en lång arbetsvecka.
Nja ... så har det inte varit för mig minsann. Så nu skall jag berätta om min Fredag kväll, som jag spenderade tillsammans med svärdottern.
Jag måste skriva av mig ... och jag vet att hon behöver ha något att göra, alltså ... läsa blogg. 😉

De allra flesta vet ju redan att jag skall bli farmor till tvillingar. Det blir första omgången för Teddy och Pernilla.
Att vara gravid kan vara hur mysigt som helst. Men ingen graviditet är den andra lik. Och har man en jobbig graviditet så kan det ställa till väldigt mycket oreda, innan de små liven gör sin entré.
I Pernillas fall har det varit allt annat än lätt. Hon har inte fått behålla varken mat eller vätska under de senaste dagarna. Piff och Puff (det får de heta tills vi vet om det blir flickor eller pojkar, hehe) har mått alldeles utmärkt. De har ätit, bråkat, sovit och hickat. Det har varit värre med deras mamma, som har blivit svagare och svagare.
Idag blev det så pass att jag uttryckligen sa till de att åka iväg. Det var antingen det eller att jag skulle ringa ambulansen. Jag blev riktigt orolig, när jag såg hur svag Pernilla plötsligt var.
Och tur var väl det, för det blev dropp ganska omgående när de landat på sjukhuset.
Ett par timmar senare avlöste jag Teddy. Och då såg jag direkt att hon mådde så mycket bättre av att ha fått en påse dropp. Men det var inte nog ... skulle det visa sig. Nej, hon behövde ytterligare dropp ... och ytterligare efter det.
Både jag och Pernilla var ganska trötta. Men vad gör man? Det var bättre att hon var på sjukhuset och fick den bästa vården.

Det skulle visa sig att de faktiskt ville behålla henne över natten. Visst, tråkigt för Pernilla, och snopet att behöva åka hem utan henne. Men samtidigt så skönt att hon fick hjälp och att hon nu har fått tillbaka en del av färgen och humöret. Och det kanske bästa av allt. Hon fick bekräftelse på att Piff och Puff mådde hur bra som helst, och hade bra och kraftiga hjärtljud. Tror även Pernilla andades ut lite där. 😃

Och ett riktigt gott råd till dig Pernilla. Bry dig inte om vad vi andra runt dig tycker och tänker. Du känner din kropp bäst. Lilla minsta oro ... ÅK IN. BÄTTRE EN GÅNG FÖR MYCKET ÄN EN GÅNG FÖR LITE.
Vi vill inte att du blir så sjuk igen. Du är alldeles för värdefull för det. 💓

ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN ...

Detta är helt galet alltså.

Trodde ni att flytten var det allra allra bästa som hänt på länge ... nej, då får ni tänka om. hihihi

Ni som känner mig vet ju var jag lägger mitt fokus. De två viktigaste figurerna är mina älskade barnbarn, Alexander och Zebastian. Därför nådde glädjen inga gränser när jag plötsligt en dag fick beskedet av Teddy och Pernilla att jag skulle bli farmor igen. Yes, ni läste rätt. Jag skall få bli farmor för tredje gången. Hur härligt är ändå inte detta?

Dock mådde Pernilla väldigt dåligt i början och vi blev lite oroliga. Så Teddy bestämde sig för att ringa och få till stånd ett tidigt ultraljud. Och efter lite tjat från den här farmodern, fick jag lov att följa med. Jag skall villigt erkänna att jag var orolig eftersom Pernilla mått som hon gjorde. Även om måendet är väldigt olika från fall till fall, så tyckte jag nog ändå att Pernilla mådde extremt dåligt.

Jodå, jag följde med. 😀

Vi kom in i ett litet rum, med storbildsskärm och allt. Det var jättetjusigt. hehe

Till en början trodde jag verkligen att det var något fel. Barnmorskan lät oss lyssna på babyns hjärtljud. Men efter en stund lyssnade hon en gång till. Och just vid det ögonblicket var jag helt övertygad om att hon hört något konstigt på hjärtat. Ja, fram till att hon plötsligt öppnade munnen och sa; "det är fina och starka hjärtljud, och här ligger faktiskt två stycken".

Från det ögonblicket var jag inte riktigt med på vad som sades. Jag fastnade helt och hållet på ordet två. Tvillingar ... TVILLINGAR.

Det är helt magiskt. Jag skall alltså inte bli farmor till ett tredje barnbarn, utan till ett tredje och FJÄRDE barnbarn. Jag skall alltså bli farmor till tvillingar. 

Det är riktigt stort, och jag är stormförtjust. 😀

ÄNTLIGEN ...

... har vi kommit så långt att vi nu för första natten får sova i nya lägenheten. Det  känns helt magiskt. Dennis och Teddy har slitit som hundar nästan hela dagen för att hinna få upp allt idag. 
Själv har jag inte orkat med så mycket. Så fort jag känt mig på bättringsvägen har flensan satt sina klor i mig. Och ännu känner jag mig inte 100 % kry. Men nu måste jag vara frisk, vare sig jag är det eller ej. Jag hoppas det gör susen att komma till ny lägenhet och slippa stressen med lägenhetskaos. 😊

Jag kommer i alla fall att slockna gott ikväll. Och i morgon skall allt på plats.
 Det  skall bli såååå skönt. 

Jag hoppas ni andra har haft en mysig helg och får en kanonbra kväll.
Sov gott med fina drömmar. 😊

PLÖTSLIGT HÄNDER DET

Jag har bott på samma ställe, i samma lägenhet, i 19 år. Det har varit skratt, tårar, vänskap och bråk. Och mer än en gång har jag velat flytta härifrån. Inte minst för att vi inte fått renoverat, trots flera påtryckningar.
Jag tror inte någon skulle tro mig om jag säger att lägenheten är kaos, rena katastrofen.

Nu tryckte vi på igen, mest Teddy faktiskt, som kontaktade hyresgästföreningen. Inte för att klaga, utan mest för att kolla vad som gällde vid renoveringar.
Och pang ... ett par veckor senare fick vi besked om att vi fått en ny lägenhet, inom området.
Det är helt otroligt. Efter 19 år i en, mer eller mindre, småtrasig lägenhet, får jag äntligen flytta till en hyfsat bra renoverad lägenhet ... med både diskmaskin, tvättmaskin och torktumlare. Hela dörrar, vitt och fräscht ... och ett kök där alla dörrar är hela och går att stänga. 😀
Inflyttningsdatum? Ja, det har redan varit. I Måndags hämtades nycklarna. Även om vi kan flytta redan nu, så är inte allt klart än. Teddy håller på som bäst med att borra upp det som skall upp på väggarna, innan vi flyttar resten. Nej, vi har ingen brådska. Den här lägenheten har vi ett par månader till. 
Och det är väl kanske tur i oturen. För jag drog ju plötsligt på mig en riktigt kraftig influensa. Så jag har inte orkat engagera mig så värst mycket i packningen. Har mest legat och tyckt synd om mig själv. 

Jag är inne på min andra vecka, och det är först nu jag har orkat sitta upp. Onsdag - Lördag låg jag på över 39 graders feber. Då var det inte mycket med mig. Sen trodde jag att jag var på bättringsvägen. Men snacka om besvikelse när jag ett par dagar senare åkte på ytterligare feber.
Nu stannar jag inomhus, och jobbar hemifrån, tills jag är säker på att influensan är borta. Jag hoppas ju så klart på att kunna hjälpa till lite mer med flytt till helgen. Men vi får se. Hälsan är viktigast och jag måste bli frisk innan jag kan utöva en massa aktiviteter som flytten innebär.

Bilder kommer så klart på nya lägenheten. Men jag har inte orkat med så mycket av den saken. Så det får vänta tills den här kroppen orkar med mer. 😉

Även om jag själv mår lite si och så, så hoppas jag ni andra haft en bra dag. Nu får ni njuta av kvällen, sov så gott.

Kram på er.

EFTER ALLA DESSA ÅR

Ikväll hade jag ett väldigt gemytligt och mysigt kvällssamtal med Teddy och Pernilla. Det blev ett samtal om olika kundtjänst ... och så klart olika typer av kunder. Det blev så naturligt eftersom både jag och Teddy arbetat inom just kundtjänst.
För mig blev det känslosamt till tusen. Jag som arbetat hela mitt arbetsföra liv ... nästan ... inom kundtjänst, fick plötsligt upp gamla minnen och bilder i huvudet från tidigare arbetsgivare. Och med risk för att låta nedvärderande mot dagens samhälle, måste jag nog ändå säga ... det var tider det. 😀

Genom åren som gått har jag lärt mig mycket annat, har fått äran att dela vardagen med andra härliga personer, har fått lära mig om andra delar av staden än tidigare. För tro mig, det har jag inte kunnat innan. 😂 För att inte tala om geografi ... mitt kanske absolut sämsta ämne.
Det har varit upp- och nergångar. Men i det stora hela har jag trivts grymt bra.

Men ikväll, när vi kom in på våra forna arbeten, så blev jag faktiskt lite sentimental. Jag började minnas alla tokigheter, alla roliga saker som hänt, alla våra resor. Guuuu vad kul vi ändå hade. Jovisst, det var en del diskussioner, vi var olika typer ... som tyckte väldigt olika när det gällde jobbet. Men vi hade samtidigt sååå roligt tillsammans. Vi var som en familj, med både tjafs och skratt.
Jag har många minnen. Har suttit här och funderat på allt vi hittat på och kommer direkt att tänka på en sak som i alla fall jag skrattar åt fortfarande, trots alla år som gått.
Efter alla våra resor brukade vi stanna till vid Puttgarden för att handla lite innan resan gick hemåt. Och naturligtvis, eftersom vi befann oss i annat land, brukade föraren slå igång sin GPS. Det är bara det att den här gången stavade han lite fel, så bilen tog oss istället mot Polen. Ja, nu är jag ju superdålig på geografi, och det är som sagt ganska många år sedan. Så en del fakta här har jag säkert glömt. hihi
Men bilen körde i alla fall åt fel håll. Och det tog väl ett litet tag innan det upptäcktes att det var helt fel Puttgarden vi var på väg mot. Snacka om skratt. Det var riktigt kul alltså. Och än idag när jag tänker tillbaka på våra små äventyr, kommer jag osökt att tänka på denna lilla incident.
Det är sådant som aldrig händer längre. hahaha. Ja, jag saknar då detta tokiga gäng. 😄

Och med denna lilla minnesrunda säger jag nu godnatt. Hoppas ni haft en bra helg, för det har jag haft.

Sov gott alla. 

MIN STARR

Ja, så är det att bli gammal, är det inte den ena krämpan så är det den andra.
Ja, ja, någon krämpa har jag inte ... men fasen alltså ... jag kan ju inte se. Jag har fått grå starr på äldre da'r. Mycket med åldern har absolut sin charm. Men detta är då inget charmigt alls. Och från det att jag först fick beskedet tills idag, så har det gått så himla snabbt. Idag måste jag förstora dataskärmen, kan inte läsa små texter ... får be ungdomarna läsa för mig. Det är väldigt påfrestande att behöva kämpa för att kunna se vad jag gör och läser. Och jag blir så så så trött av koncentrationen.

För ett tag sedan blev jag kallad till en ögonoperation. Men när jag väl kommit dit, och ögonläkaren läste igenom mina journaler, ville hon plötsligt inte operera. Med tanke på tidigare problem och min medicinering, ville hon istället att jag skulle remitteras till sjukhuset för att få narkos vid operationen.
Jaha ... det blev till att vänta ännu längre. Och vänta ... det gör jag fortfarande. 😒

Det är inget jag ser fram mot. Jag har riktig ögonfobi, och är livrädd för att genomgå operationen. Men samtidigt längtar jag tills jag kan se ordentligt igen ... och kunna fungera som jag vet att jag kan.

HELGEN

I två dagar har jag mellan varven suttit med ett annat inlägg, som egentligen skulle upp här under helgen. MEN ... bästa Alexander kom ju hit i Fredags. Och nej då har man inte tid att sitta och blogga inte. 😃

Det har varit en intensiv helg, där det både har varit Netflix med "Greta gris", busskörning, och ett besök på Leos lekland. Och den här farmodern är ganska trött ... glad att ha fått spendera tid med barnbarnen, men väldigt, väldigt trött. 😀
Nu är jag ingen sportig lektant precis ... får ju ont bara jag tar ett par steg i deras olika trappor. Men det gör inte Alexander något. Han blir bara glad av att farmor tittar på när han busar.

Idag var det första gången Zebastian var där sedan han blev så pass gammal att han skulle ha armband på sig. Han var väldigt misstänksam när personalen skulle sätta på bandet runt armen. Och när bandet väl var på plats, tittade han länge och väl med stora ögon på vad han hade fått runt handleden. 😃

Ja, det var den här helgen det. Nu blir det åter vardagen som gäller i morgon. Och en annan skall ju upp med tuppen, så det blir till att komma i säng nu.
Jag hoppas ni andra haft en minst lika härlig helg som jag haft. Ni får ha en riktigt god natts sömn.

Sov gott alla.

FANTASTISKT AVSLUT

Då var denna ledighet över och jag börjar arbeta i morgon. Så skönt då att jag nästan helt är återställd från virus och snuva. 
Ja, den här helgen har varit magisk. Bästa barnbarnen har varit på besök hela helgen. Visst är man lite trött nu i efterhand, inte minst för att jag fortfarande har haft lite virussymtom. Men även för att jag numera har TVÅ springande barnbarn. Och jag måste ju säga det ... Zebastian är busig, snabb, och på benen heeeeela tiden. Inget eller ingen går säker när han är i farten. 😂
Storebror är dock en duktig hjälpreda. Han ser gärna till att lillebror håller sig i skinnet, och är snabb på att berätta om Zeb hittar på något han inte borde. 😀

Nu är det tillbaka till vardagen som gäller, både för mig och barnbarnen. Det är väl lite blandade känslor där. Eftersom jag legat sjuk halva semestern, känns det inte som jag riktigt hunnit njuta till fullo. Men jag har inte tänkt på jobb alls, och har inte öppnat upp vare sig mail eller annat som gällt arbetet. Så vilat mig från plikterna har jag gjort. Det enda som gror just nu är att jag inte skall vakna av klockan i morgon bitti. Som sagt ... jag har helt kopplat av larm och allt. 😊

Jag hoppas ni andra också haft en skön helg. Sov så gott och ha vackra drömmar.

Natti natti ......

2018 TO 2019

Ett nytt år har börjat. Och jag kan garantera att jag om ett år kommer att kunna säga exakt vad jag gjorde 2019-01-01 ... var sängliggande med hosta, snuva, och över 39 i feber.
Nej, det här året började väl inte precis på allra bästa sätt. 

Jag har varit ganska slutkörd och trött de senaste månaderna, och har inte orkat engagera mig i surfande och bloggande. Men när vi gick med snabba steg mot nyår kände jag ändå att nu mådde jag bättre, var piggare ... och kände mig verkligen redo att börja leva mitt liv igen ... som jag gjort tidigare. Och vad hände? Blev sängliggande flera dagar istället. Och det var väl tur i oturen att jag faktiskt har haft semester, så jag sluppit att sjukanmäla mig.

Jag vill inte påstå att jag är 100 % frisk. Men febern har i alla fall börjat ge med sig, och igår var jag ute en stund för första gången detta året. Och den korta stunden spenderade jag med att nyårsshoppa en ny dator. Så nu har jag lite bättre verktyg. Den är både snyggare och bättre än min tidigare,  och är absolut snabbare att skriva med.

Både jul och nyår spenderades med bästa barnbarnen. Och ja, det var ju tur ... med tanke på att jag sen blev sängliggande och inte kunde umgås med de. Hur gärna jag än vill, så orkar jag inte engagera mig och leka när jag inte mår på topp. Så jag valde att stanna hemma, även om jag visste att Alexander så gärna ville träffa mig. Men tro mig, jag fick riktigt dåligt samvete ... trots att jag innerst inne vet att det var det kroppen behövde. 😏
Jag får försöka vila ännu mer eftersom jag börjar arbeta på Måndag, och vill vara ännu friskare då. Men jag hoppas naturligtvis att jag skall orka mig på ett litet besök hos barnbarnen innan helgen är slut.

Jag hoppas ni andra haft en härlig jul och nyår med nära och kära ... och framför allt att ni fått hålla er friska.
Ni får ha det fortsatt bra, och en fin dag idag.

Kramar till er alla. 😊