som håller i, som bara finns där ... vare sig man vill eller inte.
Men faktiskt, den allra första starka kärleken inträffade redan vid
tidiga tonåren.
Jag var 15 år, han 16. Och guuuu vad mitt hjärta bankade varje gång
jag såg honom. hahaha
Han var den kille som lika gärna satt med mina föräldrar och spelade
kort som han umgicks med mig. Han var den perfekta svärmorsdrömmen
och ja, mina föräldrar älskade honom. :) :) Det hände mer än en gång
att jag kom hem och hittade honom i köket över en fika med mamma,
skrattandes. Hade mina föräldrar fått bestämma, just där och då, så hade
detta varit killen jag skulle skaffa familj med ... när tid och ålder
var rätt. :)
Det hela var ju givetvis väldigt oskyldigt. Jag står fast vid vad jag sagt så
många gånger tidigare ... vad vet egentligen en 15 åring om den stora
kärleken? För mig var detta så så stort. Och jag kunde inte tänka mig
någon annan i min framtid.
Nu gick det som det gick. Något år senare bröt vi upp och tappade
kontakten helt och hållet.
Jag vill inte påstå att jag ständigt gick och tänkte på honom. Men det
hände en och annan gång att jag ibland funderade på vad det hade
blivit av honom, om han hade familj och liknande. Mer som ett
härligt minne som jag hade sparat.
Nåja, mer än 30 år senare står jag öga mot öga med Dennis kompis ...
och ser en viss likhet med någon som jag inte riktigt kunde placera.
Då först förstod jag ... efter att ha kollat lite ... Dennis kompis var en
släkting till denna kille jag för så många år sedan hade känslor för.
Det är egentligen helt otroligt vad liten världen är. Och vad Dennis
kompis beträffar så är han lika charmerande och hjärtlig som hans
morbror en gång i tiden var. :) :) :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar