57

 Jag känner mig lyckligt lottad. Jag tycker ju att jag har allt, med tre underbara barn, deras respektive och 5 helt underbara barnbarn. Ändå finns det så klart saker och ting som aldrig kan bli som det var förr. Men så är det väl alltid antar jag. Man kan aldrig ha samma känsla för olika tidsepoker.

Idag är en typisk sådan dag då jag tänker tillbaka och minns gamla tider och en helt annan tidsepok.
Idag är det Affes födelsedag. Han skulle bli 57 år idag om han hade fått vara kvar hos oss. Det är lite blandade känslor jag har just nu. Jag gläds otroligt mycket till att det snart är julafton, och jag får se barnbarnens tindrande ögon. Samtidigt är det sorgligt eftersom jag saknar Affe så otrolig mycket. Och jag vet att han också hade älskat den här perioden tillsammans med barnbarnen.
Genom åren har det helt klart blivit lättare att leva med det. Men det är fortfarande väldigt mycket som gör ont när jag tänker tillbaka.

Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle agera både mamma, pappa, farmor och farfar, allt i ett. Men ändå är det ju så det har varit de senaste åren.
Jag älskar att umgås med barnbarnen. Men det hade ju så klart varit så mycket roligare om jag hade fått dela det med deras farfar. Någon som jag kunde prata med och skratta tillsammans med när vi tänker på alla tokigheter som de har gjort i olika åldrar.

Och allt det, till att till slut hamna på undantag haha. Ja hör ni, det där är en helt annan historia som jag tar en annan dag. 😀

Sommaren mot sitt slut

 Regnet har öst ner och det har åskat idag. Jag trodde inte jag skulle säga det, men jag är himla glad att det har varit ett sånt ruskväder ute, t.o.m åskan har varit välkommen. Och jag som verkligen hatar åska 😃. De senaste dagarna har ju varit så heta att det inte ens känts att man duschat.

Det har varit en intensiv sommar, där jag varit ute mer än jag suttit vid datorn. Jag har antingen varit på någon lekplats med barnbarnen, eller varit på besök hos någon av de. Men nu börjar allvaret igen, med förskola, skola och fritids. Och jag tror att även om det är skönt med sommar, sol och ledighet, så är det nog lika skönt att vardagen kommer in i sina rutiner igen.

Under sommaren har alla barnbarnen hunnit fylla år. Alexander blev 9, Zebastian 5, Adrian och Maximilian fyllde 3, och lilla Linnea blev hela 1 år. Tiden har inte precis stått stilla om man säger så. 😃

Det tråkiga med att sommaren lider mot sitt slut skulle väl i så fall vara att det börjar bli mörkare och kallare, och att sommarkläderna måste bytas ut ... så småningom 😉. För nu skiner solen igen. Och vem kan egentligen klaga på den svenska sommaren ... när den är som bäst?

Det tar aldrig slut

 Nej, det gör det banne mig inte. Det tar aldrig slut.
Jag har varit sjuk nu mer eller mindre i två månader. Det började redan i början av Januari när två familjemedlemmar insjuknade i covid 19. Ett par dagar senare insjuknade jag också. Eftersom jag varit nära personerna så antog jag att jag också drabbats. Jag följde FHM's rekommendationer med att inte testa mig, eftersom det just då var svårt att få fram tester på apoteket. De ansåg att de personer som var i behov av testning, t.ex. folk som måste iväg till jobbet eller på annat sätt behövde vara ute i samhället, dessa personer behövde först och främst testa sig. Så nej, jag testade mig aldrig. Men jag var i kontakt med sjukvården, som också antog att det var covid jag drabbats av. Och självfallet träffade jag inte folk heller. Den enda som kom upp dessa dagar var min dotter, som även hon höll sig från sängen där jag befann mig.

Förutom de klassiska symtomen som förkylning, hosta och feber, så tappade jag smaklökarna, blev väldigt illamående och så trött att jag inte kunde hålla mig uppe. Jag var väldigt, väldigt sjuk, och några dagar var jag även så borta, att jag inte uppfattade att dottern kom upp med mat 😏.
Än idag är jag fortfarande ganska trött. Orkar inte vara uppe mer än ett par timmar, innan jag måste lägga mig ner igen. Annars sitter jag rakt upp och ner och bara slocknar. Jag är även väldigt seg när jag väl gör något. Jag kan sitta och läsa en text på datorn, och inte riktigt förstå vad jag läser. Jag får läsa det flera gånger innan det går in vad det står. Allt tar helt plötsligt mycket längre tid.

Med tanke på hur sjuk jag var, är jag himla glad att jag valde att vaccinera mig. Är inte alltför säker på att jag klarat mig annars faktiskt. Det låter ju lite dramatiskt av mig 😀. Men jag har hört alltför ofta att covid inte är så farligt som FHM vill påskina. Och att ta vaccinet är ju bara något som myndigheten vill pracka på oss. Jag kan bara tala för mig själv, när jag säger att vaccinet gör skillnad. Eftersom jag också har underliggande sjukdomar så blir jag ju något sjukare än vad jag kanske inte skulle bli annars. Folk har även sagt till mig att jag måste söka vård, för det är inte normalt att vara sjuk så länge. JO, om jag nu har haft covid så är det fullt normalt.

Nej, jag är inte 100 % säker på att det har rört sig om covid. Men jag är 100 % säker på att jag var väldigt sjuk och att jag hade symtom som inte tillhör vanlig influensa, i alla fall inte den influensan jag haft tidigare.

Jag önskar verkligen att fler skulle ta den här pandemin på största allvar. Det är ingen lek, och det går inte att ångra sina beslut i efterhand om det skulle visa sig att man blir dödssjuk.

Bästa tiden på året

Vem kan fatta att det snart är jul igen? Det här året har ju bara rusat iväg, förstår inte alls var tiden har tagit vägen.
I år har jag inte mindre än 5 förväntansfulla barnbarn som fullkomligt längtar tills tomten kommer. Okej, Linnea förstår ju inte så mycket än med sina 8 månader ... men hennes farmor gör, och längtar lika mycket som barnbarnen 😁.

Det har varit några tuffa månader, och inte minst ekonomiskt. Så därför har jag varit tvungen att prioritera och omorganisera hur min jul skall se ut. Men så klart är jag ju inte beredd att låta det gå ut över barnbarnen. Så deras julklappar och julstrumpor är redan fixade.

Det finns dock en viktig detalj som jag inte lyckats lösa än. Det är ju så att jag var i kontakt med tomten. Han hade extra mycket att göra och mådde inte så speciellt bra heller. Så han var i färd med att anställa några tomtenissar som kunde hjälpa honom att dela ut julklappar i år.
Nu bad han mig om hjälp att hitta en tomtenisse som kunde besöka mina barnbarn. Han menade på att då blev det ett problem mindre för honom att fixa 😉.
Nej, jag har ju inte lyckats med det. Hur skall det gå till tänker jag ju då. Men så kom jag på att det måste ju finnas folk som faktiskt skulle vilja tjäna en liten krona.
Så finns det någon vänlig själ här som skulle kunna tänka sig att lova bort sig i 30 minuter eller så under självaste julafton. Mina barnbarn hade varit så tacksamma om de fick besök av någon tomtenisse.
Skriv till mig i så fall: carina.granstrom@live.se

Jag är så himla tacksam för mina barnbarn. Och att få sitta där med alla mina barnbarn på julafton, och få se deras glimmande ögon när de får sina julklappar, det slår nog allt annat under hela året.

2 år senare

 För 2 år sedan såg de dagens första ljus. Det var inte den bästa ankomsten. De kom 2 hela månader för tidigt. Och jag, och många med mig, var livrädda att de inte skulle klara sig. Men tack vare en underbar sjukhuspersonal, engagerade föräldrar, och en viljestyrka från dessa unika små pojkar, så växte de och blev både starkare och stora glädjespridare.
Idag är det svårt att förstå att Adrian och Maximilian var mindre än två mjölkpaket när de föddes. De rusar och rasar mest hela dagarna, och man måste verkligen ha ögon i nacken när man är med dessa två stormvindar.

Förra veckan blev de 2 år. Och vem tycker inte om att stå i centrum 😀? Dessa två gör det i alla fall hihi. De mådde som små prinsar, där det var både tårta och paket.  Ja de är ju riktiga kakmonster, som älskar allt sött man kan tänka sig. Choklad är nog favoriten, så det blev massor med choklad på deras små tårtor haha.

Zebastian 4 år

Tiden bara rusar iväg. Jag tycker inte alls det var så länge sedan mitt barnbarn, Zebastian, kom till världen ... och i Söndags blev han hela FYRA år.

En helt fantastisk liten kille, med både humör och humor. Han är verkligen rolig att ha att göra med för det mesta. Men han har också humör, och kan allt ryta ifrån på skarpen om det inte går som han vill. Och han gör egentligen aldrig fel ... om man skall tro på Zebastian själv hahaha.
Men han är charmig, till och med när han är på det där humöret hihi.

Vi hade en fantastisk Söndag i alla fall, god mat, god tårta och ett gott sällskap hela eftermiddagen. Zebastian älskar tårta, så när Dennis hade tänt ljusen så passade Zebastian på att blåsa ut ljusen INNAN vi hann sjunga, allt för att kunna få äta tårta så snabbt som möjligt haha.

Han såg så nöjd ut, den lilla krabaten. Och när det väl var tid för sängen, så bara låg han där och log, och kollade in lite TV. Och man såg riktigt hur bra han mådde av att ha fått vara i centrum hela dagen hihi.

Farmors lilla sötnos 💓💓

Det gick vägen en gång till

 Då kan man väl säga att jag är igång igen. Jag trodde ju inte att det skulle gå vägen, vid min ålder. Men jo, jag har lyckats få ett nytt jobb ... efter 1 1/2 år.
Jag börjar med 3 veckors praktik. Och man kan väl kanske tycka att det är en liten nackdel för min del. Jag förstår helt klart att man vill ge mig praktik först, för att se så allt fungerar som det skall. Men de tre veckorna ger mig inte precis någon lön. Så det vill till att allt går som planerat, så att jag kan påbörja min anställning.

Det har varit ett rejält kämpande under den här tiden. Jag kan inte precis säga att jag blivit rik på det lilla bidraget man får som arbetslös. Men det har gått runt i alla fall. Och nu skall jag bara klara mig tills min lön börjar komma igång.

Det känns som det blir svårare och svårare att få jobb ju äldre man blir. Jag vet inte om det stämmer, eller om det bara är en känsla man får när man kämpar varje dag med att söka jobb. Men att det är tufft, det kan jag skriva under på. Att hela tiden få de där mailen där man får ett "tack men nej tack" ... ungefär. "Vi har gått vidare med andra sökanden". Jag har ju absolut varit aktuell för flera olika tjänster. Det har både varit första och andra intervjun. En av tjänsterna var jag superaktuell för och en mycket bra kandidat. Ända tills det kom till en liten detalj som gjorde att en annan kandidat stack ut. Ja vad säger man? Det blir för mycket, och just då var jag nära att ge upp och bara kände att "nej, nu vill jag inte längre, orkar inte söka fler jobb".

Men vilken tur att jag reste mig igen och tvingade mig själv till att fortsätta. Jag tror på mig själv. Jag har rest mig tidigare, fått nytt jobb och varit duktig på det jag gjort. Så det här kommer jag också att fixa 😀.

Tre små trollungar

 Som ni alla säkert redan vet så är jag stolt farmor till 5 barnbarn. De växer och blir äldre, och man ser från dag till dag hur de mognar och lär sig saker.
De man ser mycket på för tillfället är de tre yngsta. Eftersom de bara är 2 och 1 år så ser man hur de utvecklas och lär sig nytt varje dag.

Linnea är inte mer än 4 månader. Men hon har också lärt sig ett och annat. Numera sitter hon långa stunder och leker jättefint, hon ligger på golvet och snurrar runt. Och en sak som förundrat mig är att hon ofta studerar in sina äldre bröder. Kan ju bara tänka mig hur hon kommer att ta efter de om bara några månader 😁.

Och på tal om hennes bröder ja. Både Adrian och Maximilian är två yrväder, som inte är still för fem öre. De håller låda och är igång i princip från det de vaknar tills det är dags att somna på kvällen. Ja nog händer det väl ibland att de tar sig en liten middagslur mitt på dagen. Men det blir inte mer än en liten stund, så där en 20 - 30 minuter ... om Teddy och Pernilla har tur hahaha. Nej, men skämt och sido. De är ur charmiga båda två och vet precis hur de skall charma alla runt omkring sig.

Det är lite kul att se deras hem idag mot hur det var för ett par år sedan. Teddy har fått barnsäkra precis allt i hemmet haha. Killarna är på allt och klättrar överallt. Så för att de inte skall komma till skada har det varit tvunget. Men ändå så klättrar de, ramlar, får bulor, reser sig upp igen ... och gör exakt samma sak igen 😂. Så tror ni att de lärt sig? Nej, de bara skrattar och vill testa en gång till och en gång till.

Ja, det är väl så det skall vara med småbarn. De är nyfikna av sig och lär väl sig så småningom. Det är i alla fall inget fel på vare sig ben, armar och fingrar. De är snabba som blixten och är inte ett dugg rädda av sig.

Det trodde jag inte

 Det händer saker hela tiden minsann. 
Jag har bloggat i många år. Men den senaste tiden har det väl varit lite si och så med mina inlägg. Det har varit många och långa pauser, även om jag flera gånger tänkt att "nu måste jag sätta igång med bloggen igen". Men så händer något annat och bloggen blir åsidosatt ... IGEN.

Jag känner ju till flera som startat bloggar vid olika tillfällen, och sen inte hinner med det. Och jag har full förståelse för det, jag är likadan själv. Dagarna har ju liksom bara ett visst antal timmar 😀.

Så döm om min förvåning när min svärdotter, Dessi, plötsligt började blogga. Det var nog den sista jag hade förväntat mig göra det 😂. Men hon gick ett steg längre, hon startade en egen hemsida på köpet. Ja, den är ju inte klar än, fortfarande under uppbyggnad, och på en helt annan sida. Men bloggen har hon startat upp och kör för fullt med. Det som gör det extra kul att läsa är att hon använder sig av ämnen och länkar det hon verkligen brinner för. Det är ett stort plus.
Ja, det är imponerande faktiskt.

Är det någon som är intresserad av att kika in där? I så fall är adressen

Dessips (petterssondessips.blogspot.com)

Nya tider

 Ja hör ni, det var ett tag sedan. Och det har hänt så väldigt mycket att jag knappt vet vart jag skall börja.
Jag har i alla fall flyttat till eget boende, utan varken barn eller barnbarn. Lite tomt och tyst var det från början. Det är trots allt mer än 35 år sedan jag bodde helt för mig själv. Så det var väl dags antar jag att separeras från ungdomarna, som nu får sköta sina egna liv 😀.

Det tuffaste har nog varit ekonomin att gå runt. Som arbetslös är det inte helt lätt alla gånger. Tidigare har man ju delat så mycket med övriga familjemedlemmar. Men med lite hokus pokus och "jävlar anamma" så skall nog det också gå ihop så småningom.

Jag har inte riktigt landat och fått allt på plats än. Men jag tänker mig så klart att jag skall ta tag i alla mina projekt som bara legat på hyllan. Nu får jag ju plötsligt tid för att ta tag i det också. Ja, bland annat kommer bloggen förhoppningsvis att få ett litet uppsving. Dessutom måste jag ju sitta ett antal timmar med olika jobbsök. Så det är inte utan att jag får dagens alla timmar att gå runt, vare sig jag vill eller ej haha.

Jag trodde det skulle vara tomt och tråkigt. Jag var rädd att mina mindre barnbarn skulle glömma bort mig, att kanske mina stora barnbarn inte skulle vilja sova över när det inte fanns någon annan än mig att umgås med. Men vet ni, jag behövde inte oroa mig ett dugg. Barnbarnen vill fortfarande umgås med sin gamla farmor. Och de mindre barnbarnen blir jätteglada så fort de ser mig, och skall rusa upp i famnen. Ja, det gläder mig. Och i och med den lättnaden så känner jag också att jag verkligen kan ta tillvara den tiden jag har för mig själv, och vara "jag" också, inte bara mamma och farmor.

Jag har som sagt inte kommit riktigt i ordning än. Men ett litet axplock har jag allt ändå. Det får bli fler bilder när allt är på plats. 😀

Äntligen är hon här

 Ja, vad säger man? Äntligen, äntligen. Som jag har längtat tills mitt femte lilla barnbarn skulle titta ut och se dagens ljus. Och nu har dagen äntligen kommit.
Igår 12.17, kom lilla Astrid Linnéa Annie till världen.

Det är en märklig känsla att tänka att det finns en liten flicka också i familjen, det är helt magiskt. När min son ringde via face time och visade upp Linnea bara brast allt och jag grät. Det var ett stort ögonblick, eftersom jag de sista månaderna hade drömt om att få se hur hon skulle se ut.      😀💓.

Nu väntar vi bara tills mor och dotter får komma hem från BB så jag får snusa på mitt nya lilla barnbarn.😀 Det blir en stor stund.

💓Välkommen skall du vara, älskade lilla ängel.💓

Corona pandemin

Det har aldrig funnits så många duktiga experter inom virus och dess skydd, som det finns nu. Och alla är de mycket duktigare och vet mycket mer än folkhälsomyndigheten. Hur kommer det sig egentligen? 
Den senaste diskussionen jag hörde nu var om munskydd. Sverige har så många dödsfall för att folkhälsomyndigheten inte sagt att vi skall använda oss av det. Men hallå, kan vi inte tänka själv längre? Måste det skyllas på någon annan för att personer dör i en hemsk sjukdom?

Enligt folkhälsomyndigheten kan ett munskydd aldrig ersätta redan angivna rekommendationer, dvs hålla avstånd, stanna hemma vid symtom, umgås i mindre krets osv. Men de har ju inte sagt att man INTE får använda munskydd. I vissa miljöer kan det till och med vara en fördel.

Jag kan bara gå så långt som till mig själv. Jag är en av de som faktiskt är livrädd för att få den hemska sjukdomen. Jag har helt slutat att gå till affärer, jag skickar andra eller beställer via nätet. Jag åker inte buss. Jag kan gå ut med hundarna eller följa med till garaget och sätta mig i bilen. Men jag ser till att jag är långt från andra människor, och använder munskydd om jag måste ge mig ut. Däremellan blir det mycket tvål och vatten, och handspriten ligger alltid redo i min väska. Det är ingen säkerhet att jag inte kan bli sjuk ändå. Och skulle jag bli allvarligt sjuk och till och med behöva sjukhusvård, så kan jag ju inte med gott samvete skylla det på någon annan än denna pandemi som härjar.

Jag hoppas ni får vara safe där ute, och verkligen tar vara på er. Och även om vi alla följer rekommendationerna så finns det så klart inga garantier för att man inte insjuknar. Alla gör så gott de kan, och det gäller inte minst de myndigheter och sjukvården som jobbar dygnet runt för att få det här att gå ihop.

Utdrag ur folkhalsomyndigheten.se

Munskydd ska inte användas för att ersätta mer effektiva åtgärder såsom att undvika situationen, stanna hemma vid symtom eller säkerställa att avstånd hålls. Det är alltså alltid viktigast att man alltid följer de grundläggande rekommendationerna för att hindra smittspridning av covid-19:

• Stanna hemma vid symtom.
• Håll avstånd.
• Ha en god handhygien.
• Umgås endast i en mindre krets.
• Undvik situationer med trängsel.

Folkhälsomyndighetens bedömning är sammanfattningsvis att det kan finnas situationer där användning av munskydd utanför vård och omsorg kan vara motiverad när det gäller vuxna.

Tankar i natten

Det är mitt i natten, och jag kan inte sova. Jag har så himla mycket tankar i mitt huvud, att det bara snurrar runt.
Beatrice, mitt yngsta barn, flyttade hemifrån för en vecka sedan. Och det känns väldigt märkligt måste jag säga.
Teddy och hans sambo är på förlossningen för att kolla varför hon har så svåra smärtor. Hon är i vecka 35 och deras lilla dotter kan ju i princip komma när som helst nu.
Min äldsta son, Dennis, och hans lilla familj bor ett stenkast från mig. Och ja, deras killar ligger väl också och sover nu, som de flesta andra barn.
Och här sitter jag ensam och undrar vad som hände. Tre vuxna barn, alla lever sina egna liv. Och på något sätt försöker jag hålla fast familjen, vill inte ha en massa förändringar så här. Jag vill fortfarande att alla skall finnas och vara så nära som det bara går hahaha.
Jag vet, det är ju livets gång. Men jag känner inte att jag är riktigt redo att släppa taget än. Är det fler än jag som känner så?

Jag minns fortfarande den tiden när alla var lyckligt ovetande om framtiden, där alla kom och gick i huset och alla var en enda stor familj. Nej, jag vill inte vara utan mina barnbarn förstås. Men jag kan ändå sakna tiden när mina egna barn var små. Jag saknar tiden som maka och småbarnsmamma. Tiden då jag bestämde vad som skulle ske och inte, tiden då det var jag och mannen som bestämde var "skåpet skulle stå". Nu är man mer på undantaget, och det är ungdomarna som styr och ställer. Och ja, så skall det ju vara när barnen blir vuxna och skaffar egna familjer.

Jag är glad att det går bra för mina barn. Jag tror inte jag skulle ändra något om jag fått leva om mitt liv. Mina barn skulle inte vara där de är idag om inte familjen hade levt som vi har gjort. Så jag är nöjd med vad jag åstadkommit, jag och barnens pappa. 

Familjen fortsätter att växa. Och jag är glad att jag får möjligheten att vara med på den spännande resan med barnbarnen. 😊

Nytt år ... nya möjligheter

Ja, nu har vi bytt siffran 0 till 1.  Och vi får verkligen hoppas att det blir ett bättre, och framför allt ett friskare år för oss alla.
Det är klart att jag haft många roliga stunder och skratt under året. Men så klart är det de sämre och lite tråkiga händelser man kommer ihåg. Som t.ex pandemin, som fortfarande inte försvunnit. Min arbetslöshet, som även det håller i sig. Mina för många kilon, med hälsan som insats, som också vägrar flyga sin kos. Ja, det är ju de tunga bitarna. De tar jag med mig in i det nya året, och så klart minns jag de allra bäst.

Pandemin råder jag ju självfallet inte över. Men både arbetslösheten och min hälsa kan jag ju arbeta med, skulle en del säkert tycka. Men tro mig, jag har faktiskt jobbat hårt för att båda skall bli bättre. Men jag har inte haft några större framgångar med det.
Som person har jag ju ett väldigt stort problem. Jag är sockerberoende, och kan äta allt som har socker i sig. Det gäller allt från kakor till godis och choklad. Och om jag inte "får" äta det, så vaknar jag på natten med världens chokladbegär. Och sen jag lade cigaretterna för ett antal år sedan, har sockerbegäret blivit större och större.

Men jag ser ändå positivt på 2021. Förhoppningsvis kommer mycket nytt att hända. Min son och hans familj är i flyttartagen, Beatrice söker egen lägenhet, och själv tänker jag också söka mig ett annat boende. Men den än så länge viktigaste händelsen är så klart att jag snart får ett nytt litet flickebarnbarn.
Så roliga saker kommer ju faktiskt att hända under 2021.

Jag har inte avgett några nyårslöften. Jag tycker inte det är lönt att lova något som jag garanterat ändå inte kommer kunna hålla fullt ut. Men jag har ändå lovat mig själv att försöka bli ett bättre "jag"; att försöka dra ner på godiset, att försöka tänka mer på mig själv, att försöka jobba mer med mina egna saker, och inte glömma bort vad jag vill ha ut av dagarna. Ja, mer kan jag ju faktiskt inte begära, ens av mig själv. 😀

Så jag välkomnar 2021 med glädje.

Sista dagen

Sista dagen på det här året. Det har varit både skratt och tårar, sorg och glädje. Men i slutänden så måste jag nog ändå säga att jag har mått ganska okej ändå 😊.
Jag brukar bli lite sentimental på självaste nyårsafton. Än så länge har det inte infunnit sig. Men det kommer säkert lagom tills jag korkar upp årets champagne.

Det blir minst sagt ett annorlunda nyårsfirande detta året, för väldigt många skulle jag tro. Det är ju många som inte kan dra iväg på den där festen som de längtat till, eller ha den där stora årliga bjudningen. Men ja, det är väl bara att gilla läget och hoppas på att nästa år blir bättre.
Själv är jag inte mycket för festande. Så här blir det bara lite god mat, bingolotto och ett glas champagne när timmen väl är slagen.

Vad gör ni andra ikväll? Jag hoppas i alla fall att ni är rädda om er där ute, inte tar onödiga risker, och verkligen ser till att inte samlas i alltför stora skaror.

Ha nu en fantastisk kväll, njut på årets sista dag, och tänk med glädje på vad som komma skall nästa år.

Märkliga tider

Men eller hur? Visst är det märkliga tider vi lever i just nu?
Jag skulle träffa min dietist på vårdcentralen. Jag var ju förkyld tidigare, men har frisknat till nu. I sista stund blev jag fundersam och orolig för att ge mig iväg. Jag är ju frisk men tyckte ändå näsan rinner lite grann.
När jag ringde till vårdcentralen tyckte dietisten att vi kunde köra ett telefonmöte den här gången istället.
Ja alltså, jag vet banne mig inte var jag skall dra gränsen. "Lilla minsta symtom", det kan ju röra sig om vad som helst. Och jag vill ju inte vara den som smittar andra, speciellt inte på vårdcentralen.

Det är så många frågor som cirkulerar i mitt huvud när det gäller den här pandemin. Jag försöker ju att följa alla dessa presskonferenser, och jag är inne på folkhälsomyndigheten nästintill varje dag. Men ändå så tycker jag inte att jag får något ordentligt grepp om hur, var, när.
Det här vanliga med att tvätta händerna ofta, sprita, hålla avstånd och allt det, jo det är klart jag förstår hur jag skall göra där. Men ändå. När får jag inte hälsa på nära och kära? I vilka affärer är det bäst att handla i? Om ett barnbarn är sjuk och syskonet är frisk, är det okej att ta hit det friska barnbarnet? Ja, det är en massa sådana tankar jag går omkring och bär på.
Och om man tagit covid 19 testet och det visar negativt, kan man då åka iväg och jobba trots att man fortfarande är lite snuvig? Vissa säger att man kan det, medan andra säger att man måste vara helt symtomfri. Vad skall man lita på?

Nu har det gått så långt här hemma att jag vägrar gå till någon affär, det får ungdomarna sköta. Men om man då skall dra gränsen där. Finns det då ingen risk att de drar med sig något hem som smittar mig? Men alltså vaaaaa?? 
Är det fler än jag som har de här funderingarna och oroar sig för lilla minsta symtom man får?

En annan sak som jag hört nu i dagarna är att folk inte verkar våga ta vaccinet när det väl kommer. Då blir jag ännu mer fundersam. För om inte folk tar vaccinet blir vi ju aldrig fria från covid 19. Och kan de då leva fritt bland de personer som tagit vaccinet? Och vad händer då om övervägande av befolkningen inte tar vaccinet? Skall de då fortfarande leva med restriktionerna som finns nu?

Ja alltså, jag blir helt snurrig på allt detta. Är jag ensam om att tänka så här?

Klappat och klart

 Japp, nu är jag klar, och väldigt redo för att möta tomten 😀.
Ja alltså julklapparna har varit redo ett tag redan. Men nu är allt i alla fall inslaget och skall bara läggas under granen.

Är det fler än jag som älskar julen? Jag började handla första julklappen i Januari hahaha. Och sedan dess har det blivit lite då och då. Så klart är det ju inte bara självaste julafton. Hela December månad är som en enda stor saga för mig. Det är julpynt, juleljus, adventsljus, julbak. Ja, allt som hör julen till. Jag är som ett stort barn med alla förväntningar som sker nu när det närmar sig julen. Och jag älskar att se alla det mina sen när det är dags att öppna julklappar.

Det är så mycket som hänt genom åren. Och jag skall lugnt erkänna att det inte blir riktigt lika mycket som förr i tiden när barnen var små. Men jag är fortfarande taggad inför julen, och jag längtar lika mycket nu som då.
Vissa saker skulle jag självklart ändrat på om det gick. Men det är bara att inse, allt kan man inte kontrollera.

I år bestämde jag mig för att bara handla julklappar till barnbarnen. Kände att det blev för mycket av det goda med att handla till vuxna, även om det är mina barn. Men eftersom vi ändå har en tradition att samlas och dela ut julstrumpor, så fick det bli julklappar där istället hihi. Nej, jag är väl inte helt redo att släppa det här med att handla till barnen. 😁

Och på tal om julklappar, så har jag nog varit riktigt snäll i år. Jag fick en alldeles för tidig julklapp.
Tror att ungdomarna här hemma fick nog när de hörde mig gnälla över min sega dator. 😂

Grattis till mig

 Ja, då är man ett år närmare den stora dagen. Vilken dag? Jo dagen då jag kan titulera mig pensionär😁.
Jag känner mig ju inte så värst gammal, förutom när barnbarnen vill springa och jaga och leka pett och sådant som man själv gjorde för 100 år sedan, då märker jag att jag inte alls orkar så mycket som jag själv tror.
Härom dagen utbrast mitt äldsta barnbarn att jag minsann inte kunde bli så gammal som 59 år. Då var man ju jättegammal. Har fortfarande inte bestämt mig om jag skall tolka det som en komplimang eller inte 😀.

Även om man har sina krämpor här och där, så har jag ändå haft turen att få hålla mig någorlunda frisk. Och det är väl det som gör att jag tycker det skall bli härligt när den dagen kommer då jag faktiskt är pensionär och inte behöver söka jobb eller hålla på med något sådant. Det är då jag kan ta vara på mig själv, mina barn, respektive, och framförallt barnbarnen. Det är då vi kan hitta på en massa bus utan att jag behöver få dåligt samvete för att jag inte gjort något nyttigt framför datorn en dag.

Och jag behöver ju inte oroa mig för framtiden heller. Alexander har uttryckligen sagt att när den dagen kommer så skall han hjälpa farmor och se till att hon kommer iväg och kan göra sina ärenden. Då skall han passa upp på mig och köra mig dit jag vill hahaha. Visst var det väl gulligt tänkt av honom? 💓

Och ja, fina presenter blev det också. Min familj vet precis vad det är som får igång mig och vad jag tänder på hihi.

Den femte

Och idag tror jag nog att jag är världens lyckligaste farmor. För tro´t om ni vill men jag skall bli farmor igen, till en liten flicka.
Teddy och Pernilla väntar tillökning. Och någon gång i Mars blir Adrian och Maximilian storebröder till lilla Astrid Linnea Annie.
Inte nog med att det kommer en ny liten baby till familjen att gosa med, men tillika en liten flicka. Jag har ju redan 4 helt underbara barnbarn som jag älskar över allt annat. Men en liten flicka saknades liksom 😃.

Jag älskar stora familjer, och jag är i sjunde himlen just nu. Det enda tråkiga är att man måste vänta ända tills Mars innan vi får välkomna det lilla livet hihi.
Ja, vi har ju vetat det ett tag. Men det var först idag vi fick beskedet att det var en flicka. Och alla känner väl mig. Inte kunde jag hålla tyst längre då, nu måste jag bara få skrika ut om den nya familjelyckan.

Vad säger ni, är hon inte LITE lik sin farmor? hahaha

BARNBARNEN

  Mellan varven står tiden helt stilla för mig. Varje dag är densamma, och det känns inte som att det händer så mycket nytt. Och sen tittar jag på barnbarnen och kommer på att "guuuu" vad tiden rusar iväg". 😀

Den sista tiden det här året har det hänt massor tycker jag ... Zebastian har fyllt 3 år, Adrian och Maximilian har hunnit bli ett helt år nu. Och mitt största barnbarn, Alexander, har blivit 7 år och började i första klass härom dagen. 
Jag förstår faktiskt inte var tiden har tagit vägen. Jag kommer fortfarande ihåg när Alexander kom till världen, och nu är han plötsligt en förstaklassare. Likadant är det så klart med de andra tre. Kommer ihåg spänningen när de kom till denna värld. Och nu är det tre små barn med mycket energi och väldigt stor nyfikenhet.

När jag umgås med barnbarnen eller bara sitter och kikar på de, så känner jag att jag är världens lyckligaste människa, som fått förmånen att bli farmor till dessa helt underbara killar. Alla svårigheter försvinner liksom när man jämför med barnbarnen😀.

Det är väl det här som är meningen med livet. Familjen växer och blir större. Barnen flyger ut och skaffar egna barn. Och på något sätt sluts cirkeln.
Det är detta som verkligen är livets efterrätt. 

Alexander 7 år

Zebastian 3 år

Adrian 1 år

Maximilian 1 år